Tänk att efter sju år i villa händer det plötsligt: Lusten att ta itu med trädgården infinner sig.
Kan det vara ett resultat av att barnen har växt, blivit självständiga
över en natt och att orken börjar komma tillbaka? Kanske.
Men, nja...
För ett halvår sedan blev jag uppmanad att göra mer av det som jag
tycker är roligt och har lust till i ögonblicket. Lyssna på mig själv - helt
enkelt. Men långt ifrån enkelt. Det gick upp för mig att jag faktiskt inte visste vad jag tycker är roligt. Det var en sorglig insikt som blev lite av ett uppvaknande.
Jag började så smått att oftare göra det som jag själv uppskattar. Försökte att inte be om ursäkt för mig, prestera eller ge mig själv skuldkänslor för alla eventuella måsten som jag hade satt upp och därmed la åt sidan. Det är skitsvårt och kräver nog livslång träning, men det börjar gå. Det ska gå! Det måste gå!
Att slötitta på tv mitt på dagen oavsett väder. Att gå en sväng till gymmet och hänga snarare än att springa i maxfart och lyfta så mycket som jag bara orkar. Att åka och hälsa på en kompis och låta någon annan skjutsa till stallet. Att laga "halvbra" middag. Att strunta i trädgården. Att fixa i trädgården - när jag har lust.
Just den här dagen vill jag njuta av mina barn. Jag försöker vara närvarande med alla sinnen och komma ihåg varenda liten sekund när de kommer springande mot mig från havet av vitsippor med varsin megabukett i handen. För jag inser att det kan vara ett av de där oväntade ögonblicken som jag kommer att komma ihåg för resten av mitt liv. Det är så där vardagligt perfekt - om jag bara lyckas hålla mig i ögonblicket. Och det är ju själva utmaningen.
För fyra år sen skrev jag
det här inlägget. Då kändes det som att allt ljusnade. Det gjorde det också på många plan, men som tur var visste jag inte då att vi hade en bra bit kvar på vägen. Å andra sidan - något som var sant då och som också är sant idag: Det blir bara bättre och bättre. Så har det varit och så tror jag benhårt att det fortsätter.
För alla upplevelser - både bra och dåliga - har blivit lärorika erfarenheter som har fört mig framåt på något sätt. Det gör mig så glad att inse vad som betyder något på riktigt. Jag gör mer av det jag vill och återupptäcker några av mina gamla intressen som jag hade glömt att jag hade. Det gör mig lycklig.
Jag är långt, långt ifrån klar - fattas bara annat. Kämpar, kämpar och kämpar. Hela tiden. Men jag har påbörjat något hållbart och väldigt bra.
Min man och jag har alltid varit bra på att göra saker tillsammans för
att fortsätta ha en stark relation. Det tror vi fortfarande på, men det behövs också tid för att göra och vara olika. Balans.
Och det märks: När jag prioriterar att själv må bra och lägger mindre energi på allt och alla andra, vad händer då? Jo, hela familjen blir gladare och mår också bättre. Vem hade trott det, va? :)
 |
| Vi fikar på
altanen tillsammans med solen och vårvinden. LCHF-fröknäcke till mig,
grädde med
kokosflingor till barnen. Populärt
vill jag lova! 5-åringen snickrar ihop pallkragar som de ska få plantera
i. Vi tar fram spadar och krukor, vänder på några grästuvor, försöker
hopplöst få ordning på en bångstyrig markduk och
pratar om hur man försår grönkål. Något som jag lätt hade kunnat uppleva
som typiska trädgårdsmåsten. Men just idag är det precis det som jag
vill syssla med. |
