I går kväll satte jag sonen i Baby joggern, en fantastisk pryl med 20-tumshjul, och drog iväg på en löptur. Väl hemma igen så hade vi avverkat en mil tillsammans.
Vad är det som gör att man ger sig ut och springer milen med en tvååring i en vagn med opumpade däck, när man är som tröttast och det känns som om man har tyngder hängande i ögonlocken? Jag måste ju vara dum i huvudet.
Eller så är det just så att det är det enda som funkar för att få tillbaka någon form av energi. För hur var det nu: energi kan inte försvinna, bara omvandlas. Och då gäller det att omvandla den rätt. Vad är då ljuvligare än att vara ute en varm kväll och känna vinden och alla dofter? Och att sen komma hem och vara trött i kroppen, på riktigt.
Att dessutom ha en personlig minicoach med sig som sitter och pratar och skrattar, hela tiden med en blomma i handen, och ropar "ännu fortare" gör det värt att skjuta på den där satans vagnen.
Och sen när man kommer hem från den lugna joggen och inser att milen på något sätt ändå har gått på under timmen, så känns det ännu mer fantastiskt. Och hej, där var energin tillbaka! Ju tuffare pass, desto mer energi. That´s the rule.
Och ännu roligare blir det i nya kläder. Igår var jag tvungen att testa min sprillans
löparkjol från Nike och min knallrosa top. Supersnyggt tillsammans med GPS-klockan och svarta löparskor dessutom.
Kjolen blir superbra i sommar. Nu slipper jag svettas i tajts eller ha fula hot pants. Det enda var att det lät en hel del när tyget fladdrade. Västan – eller var det kanske fartvind – i kjolen. Hur som helst: det kan inte vara fel.
