Det funkar inte att springa utan musik. Men jag gillar inte hörlurar som trillar ur öronen eller sitter snett och sladdar som slänger. Som gammal lantis, så tycker jag om tanken på att springa och lyssna på fåglarna eller njuta av tystnaden istället. Men jag inser att det inte funkar så ändå. För i min hjärna är det aldrig tyst.
Mora träsk eller någon töntig reklamslinga är det som ligger närmast när jag kommit in i rytmen. "Och när jag kom till klappaland, fick jag lära mig och klappaland..." Och det fortsätter att envist gå på repeat i skallen, i takt med stegen, hela vägen hem.
Det är ju riktigt jäkla ocoolt. Jag önskar att det kom upp sköna låtar av Veronica Maggio eller något liknande i huvudet så fort jag börjar springa. Men det händer ju aldrig.
Vanan av att nynna på någon låt så fort tillfälle ges, som vid tandborstning eller löpning, har jag haft sedan alltid och är alltså stört omöjlig att bryta. Så jag har tvingats förstå tjusningen med att springa med musik i öronen. Äntligen har jag hittat hörlurar som inte envisas med att trilla ur: standardlurarna från Apple. Så nära, så enkelt.
Så nu gäller det bara att vidga sina vyer och hitta musik med bra tempo, för Veronica Maggio funkar inte heller faktiskt. Det gör däremot Sweat med Snoop Dogg, som fick raksträckan att kännas betydligt kortare än vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar