Efter frukost dröjde det ungefär en timme, så var blodsockret nere i botten igen. Allt gick så snabbt och jag hann inte riktigt fatta vad som hände. Jag blev snurrig i huvudet, illamående och hjärtat slog och slog. En banan senare, så var allting fixat.
Men snart var jag där igen. Vi var ute och åkte och mannen fixade en påse chokladlinser som jag knaprade av. Inte den bästa starten efter detoxen, jag vet, men den funkade som någon slags första hjälpen. Hela dagen handlade sen om min blodsockerkurva. En halvtimme utan något att äta var ungefär det jag fixade innan jag började bli yr i skallen igen.
Efter middagen hade min kropp hunnit ikapp och det kändes helt okej igen. Idag har det snart gått fyra dagar efter jag slutade och det känns fint.
Som jag hoppades, så är mina små eksemfläckar nästan borta. Redan på tredje detoxdagen så var de markant bättre. Jag tror inte att kroppen redan hade hunnit köra ut allt gift på bara några få dagar, så nu testar jag att köra laktosfritt under en period för att se om fläckarna håller sig borta. Om inte det funkar, så får jag testa något annat, typ gluten, fläskkött osv.
Kan jag få rätsida på det, så är det ju värt alla mödor flera gånger om. Och dessutom: det är bara sju dagar av mitt liv. Jag hörde någonstans att människan är bra på att ge sig själv omedelbar njutning, alltså att äta en god kaka eller att ligga kvar på soffan när det regnar.
Vi har däremot svårare att jobba för en mer varaktig njutning längre fram i tiden. Vad menar jag då med det? Jo, att lyckas stå emot den omedelbara njutningen, för att sedan få njuta av att ha gått ner något kilo eftersom man skippade den där kakan. Eller att få känna sig starkare och friskare för att man faktiskt tog sig ut och promenerade även om det regnade. Känner du igen dig? Det gör jag. Så kom ihåg: sju dagar. Nästan inget, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar