Lördagen:
Vilken dag! Nu är målsnöret alldeles för nära och då slutar kroppen att fungera. Ett lysande exempel på det är att jag blir trött av att bara gå upp för trappan hemma. Hjärtat slår dubbelslag och det känns tyngre att andas.
Blodtrycket går i bott bara jag torkar fötterna efter duschen och jag får stödja mig mot handfatet för att yrseln inte ska ta över helt. Vad är detta? Så här var det ju inte förra gången. Samtidigt känns det som att det sitter en klump i svalget och jag kan inte ens tänka tanken på att svälja en endaste pytteliten grönsak till. Nä du, nu är det svårt att vara positiv. Det enda som känns riktigt positivt är att kunna räkna ner på riktigt, för nu är det bara timmar kvar. Timmar. Tjoho!
Minnet är helt borta. Jag glömmer något hela tiden känns det som. Det handlar mest om saker som inte spelar någon roll. Det är inte så att jag åker hem och glömmer kvar ett barn på Ica och då är det ju inte hela världen. Men jag börjar förstå hur det är att bli senil.
På morgonen åker vi till Tjörn för att kolla på triathlon. Eftersom åskan mullrar över huvudena på oss och regnet står som spön i backen, så blir det mycket tid i bilen med två barn som är oerhört besvikna. Det blir varsin mutglass i baksätet och varsin bar där framme. Festligt...
Helgmiddagen består av favorit i repris från i söndags: aubergine, hommous och körsbärstomater. Det godaste jag kan tänka mig i detoxväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar